linderskan

Fantastiska Underbara Mystiska Jord... Igår kväll fick jag se det här skådespelet som bokstavligt talat tog andan ur mig... Så vackert att det inte finns ord...

"Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling, i din första kyss."

Ja... mitt liv består just nu av små stunder när jag känner mig lycklig, de sista dagarna så öppnar jag ögonen och blir varm, boffig och hel av små små saker som dessa
 En randig rolig uppenbarelse på min klänning
 En bra hårdag men vipp på hårtippen

 Lättmjölken har blivit underbart skönt lila...


Jag känner mig.. upprymd, underbar och ... skönt...

Igår natt drömde jag att mina kusiner, som i verkliga livet är i övre tonåren och en del av de även vuxna unga människor, var 9 år dvs lika gamla som Else. Vi skulle alla åka till Japan och när vi anlände till Tokyo så fullkomligt Uzi-bombarderade jag min morbror (som såklart dök upp där) med gröna kärnfria vindruvor. Tolkning någon? Annan fundering som jag klurat på länge... När jag kliver in genom sådana här autmatiska glid-dörrar så finns det ju plingor som ska meddela personalen att potentiell kund inkommer till deras handlingsställe. Varför blir det dubbelpling när jag går in på Statoil? Producerar min kropp dubbelpling eller är jag bara extra väntad? Förslag?